En sedelärande historia

Jag har odlat toppamarant i ett par år nu. De är mycket vackra även om jag har känt mig något förvirrad över vad det är tänkt att man ska skörda ur dom. Har nu förstått att när de skördas ska de hängas upp och ner torrt för att få de små fröna att trilla av. Som quinoa, fast mindre.
Jag satte några frön i kruka tidigt i våras. Märkte sedan att det hade jag inte behövt göra eftersom förra årets hade fröat av sig alldeles otroligt och spritt sig till både odlingsbäddar och gångar. Nå, jag rensade lite och lät dem frodas. Vilket de verkligen gjorde. Till skillnad från de små stackarna som jag odlade i krukor inomhus, och senare på balkongen, som fick vänta alldeles för länge på att komma ut i friheten. Skillnaden mellan de som fick växa fritt med gott om plats för tårna och de som fick trängas i kruka är enorm. De små återhämtade sig aldrig. De förblev små och ynkliga.
Min omsorg av plantorna kan tyvärr vara något växlande. De flesta reder sig ändå. De piggnar till när de väl får vad de behöver. Men somliga gör tydligen inte det. Mina krukodlade toppamaranter led av sin dåliga barndom resten av livet.
Nu tänker jag att de får fröa av sig där de står. Så kan nästa generation kanske lyckas bättre.